Allt eftersom himlen mörknar, mörknar även mitt sinne. Inte utav ett depressionsmörker, utan ett behagligt, fridfullt mörker. Tystnad och sinnesro. Som en stjärnklar vinternatt i en snöbeklädd skogsdunge. Precis rätt stämning för att plinka lite stilla på gitarren och sjunga med min hesa förkylningsstämma bland alla kuddarna i soffan. Det är som att någon drar en filt över mina sinnen, sakta men säkert alltsom himlen svartnar och jag uppfattar min omgivning mer och mer vagt. Bortdomnad och bedövad, instängd i mig själv.

Det kan ju vara för att jag är trött.