Jag fick en liten epiphany när jag var och cyklade i söndags. Det var så fult; jag bor ju på en planet! Jag tittade omkring mig och kom att tänka på att jag irrar omkring på en på en järnhög på en väg som några fula varelser byggt på en planet mitt ute i rymden. Både asfalten och järnet har vi fula jävlar grävt upp ur jorden och format i ett försök att göra det lättare att färdas på en planet i vintergatans utkant! Jag tänkte mig en sån där synvinkel när man kollar på en person uppifrån och sen stiger upp genom atmosfären och ut i rymden tillbakatittandes. Allting blev helt främmande. Jag tänkte för mig själv: "I'm a frickin' Alien on a bike!". "Där är jag", tänkte jag. "mitt ute i ingenstans och tror att jag spelar någon roll. Men det gör jag ju inte.  Jag cyklar omkring där och tror att jag har ett mål. På en öde del av Jorden går jag omkring och gör det jag tror att jag måste och tror är 'rätt'. Egentligen är jag ju helt jävla onödig."