Nu är jag Hemma i Dokkas. Nice! Som vanligt när jag kommer hem lägger jag mig lealös på min säng och bara njuer av stunden. ingen disk att diska, inget golv att dammsuga. Även om ett och annat skolarbete hade behövts göras, så kan det vänta; det är ju trots allt bara första dagen av lovet.

Som vanligt blir det också att jag pratar med min syster i någom eller några timmar, to catch up liksom. Det var ju det gamla vanliga som diskuterades så klart: skolan, puckon i skolan, musik, youtube och sånt allmänt. Men idag kom vi även in på gamla minnen, och jag måste säga att det var överaskande mycket som jag borde komma ihåg men dock inte gör.

I alla fall, en grej som jag kommer ihåg var när jag och min jämngamla kompis Kickon hade en period när vi klättrade en hel jävla massa i träd. Vi hängde i grenar och låtsades gud vet inte allt. Sara, min lillasyster då, som är fyra år yngre än oss tyckte ju att vi var ganska coola, som vågade klättra högt, högt upp i träden och fåna oss. Därför bestämde hon även sig för att hon skulle göra ett försök. Vad kan hon ha varit, 4-5 år kanske.

Hon klättrade då upp i en gran alldeles bredvid vårat hus. Det var och förblir det ultimata klätterträdet; grenarna är tjocka och starka, inte för nära, men heller inte för långt bort från varandra. Upp i den krånglade hon sig då. Väl där uppe förstod hon hur högt från marken hon var och jag antar att hon drabbades av akut höjdskräck. Jag kommer ihåg att hon började skrika på hjälp. När vi stod där nedanför trädet, ett helt gäng av bybor, vad uppmanar ungen oss då inte att göra? Jo:
 -Ring brandkåren!

Någon brandkår ringde vi aldrig, men den repliken har hon fått återhöra då och då, alltid med ett efterföljande asgarv från min sida.