En fin helg blev det i Kalix med Jennifer och Pysen. Den hunden alltså... En vitdunig solstråle. Slående lik Bamse på sättet faktiskt. Vad har vi då gjort? På fredag efter en bastu och ett försök till bad i älven, ägnade vi lite tid åt att lite drömskt filosofera under det mörknande, blå och alldeles stjärnklara himlavalvet. Jag pekade ut den större lysande punkten på himlen (nä, inte månen) som jag antog vara Venus. Vi kom då in på sambandet mellan kvinnlighet och Venus och det resulterade i detta:

Jennifer: Så Venus är en del av mig...
Carro: Va?!
Jennifer: Ja, jag har släppt ut den ur min själ.
Carro: Vad då? Fes du?
Jennifer: Åh, du din lilla poet.....

Till mitt försvar måste jag ändå få säga att Jennifer Mohss i princip aldrig är poetisk. Inte så där out of the blue i alla fall (höhö). Jag var helt enkelt inte inställd på att hon skulle få för sig att säga något som var så abstrakt menat. Våra samtal brukar oftast vara väldigt bittra och konkreta. Men där ser man.

I lördags började vi dagen med en strapats till forsen. Vi gick dit efter den vanliga vägen, men sen...
 
Jennifer: Vi tar den roliga vägen hem!

Till en början var hemfärden på en stig genom skog, men efter ett tag svängde vi av ut på ett vete(?)fält. Först tänkte vi korsa hela fältet, men sen vi bestämmde oss för att runda det i stället. När vi kommit en bit började vi inse att fältet var kantat med både tistlar och brännässlor. För att göra det hela ännu mer nervkittlande bestämmde sig den vi trodde var ägaren till fältet för att bevaka våran färd från sin gård. Vi insåg att det kanske inte hade varit så kul att korsa fältet med ägaren som beskådare och blev lite lättade över att vi för en gångs skull valt rätt.

När vi tagit oss runt var vi tvugna att vika av in i skogen för att inte komma för nära ägarens hus. Det gick en liten bäck precis där och det sluttade brant till det bruna vattnet. Bäcken var bebodd av bävrar, men jag måste säga att det inte kunde sin sak riktigt, de där bävrarna. Efter dussintals knak och brak tog vi oss ner till och över bäcken. Sedan kom vi ut på lite mer lättpromenerade ängar och därifrån fortsatte vin hem snabbt som vinden av rädsla att fältägaren skulle komma jagandes efter oss med sin traktor.

Den roliga vägen hem resulterade i kläder vita av rallarrosfrön och ben sönderrivna och fulla med och bölder. Vi hade ju förstås båda två också shorts på oss.

På kvällen såg vi en alldeles utmärkt film vid namn "En Riddares Historia". Hur kan en film som både börjar och slutar med queenlåtar vara dålig? När eftertexterna började rulla och "We Are The Champions" satte igång kunde ingenting hejda det självklara skrålandet från soffan.

En underbar helg med andra ord.