How much wood would a woodchuck chuck if a woodchuck would chuck wood? :)

Let me introduce to you... My syster!

























Är vi inte lite lika?

den 20 februari 2009

JAG ÄR SÅ ARG :@

Carro är irriterande och jag vill slå någon riktigt jävla hårt.

GE MIG EN NAZIST ELLER EN JÄVLA IVIKARE, NU!

Upplagd av Elena kl. 03:33    3 kommentarer



HerrKantarell sa...

Hahahaha, hahah! Förhoppningsvis har
humöret svängt så du är glad på måndag
igen och arg då du tagit ledigt. (Så vi slipper
hemskheter som att du slått ihjäl Carro)

den 20 februari 2009 08:36


Elena sa...

Haha det skulle jag aldrig kunna göra. Eller,
jag skulle kunna.. men inte vilja, för hon är
för söt ;)

den 20 februari 2009 08:45


jenkZ sa...

Åh vad gjorde den där irriterande lilla... ja du
vet ;) Snälla, säg att hon gjorde något riktigt
jobbigt så vi har rätt att pakta mot henne (jag
har rätt sen gårdagens "du blev dissad, du
belv dissad, du blev dissad" när jag höll på
att börja lipa av pms)

den 20 februari 2009 10:48



fredag, februari 20, 2009

fredag, februari 20, 2009

Den lilla jävla Carro dvärgen fick mig att smyga in i tvåornas
klassrum, smussla ut en kaka med chokladkladd på så att jag skulle
få tillbaka en liten svart och VIKTIG grej hon tagit av mig. Och vad
fan hade hon tagit? Jo, en liten ihålig plasttärning värd typ 50 öre.

Skrivet av HerrKantarell kl. 12:34    2 läsare har kommenterat


Av glädje..

Elena har varit butter idag, på allt och alla, människor i överlag. Och Carro.
Haha. (...)

Skrivet av HerrKantarell kl. 18:19    3 läsare har kommenterat



Dwarfs

Började nyss lipa av skratt när jag läste Amandas blogg! (http://herrkantarell.blogspot.com)
Jag citerar: "Den lilla jävla Carro dvärgen...."

Underbart sätt att referera till Carro! UNDERBART!
Elena tycks också vara bitter över dvärgens beteende i veckan och vi ska inte ens gå in på min åsikt.
Eller jo. Efter två minuter av grupptest med Carro igår sa jag "Jaha, två minuter och jag vill redan banka in
pannbenet på dig, starkt jobbat"

Jag hoppas att ni förstår att det är med viss ironi, men samtidigt, dvärgen har varit ett pain in the ass i veckan, och jag såg hur hon njöt av det. Hon kommer däremot lipa när jag snor hennes yxa.

2009-02-20 @ 19:56:32    Kommentarer (1)


Postat av: Amanda

Ahahahahah. Jag hjälper dig med yxan! Som fan!

2009-02-20 @ 22:25:23

---

Detta är ett av mina starkaste bevis för att allt inte är som det ser ut. Alla gamla tvivel är nu som bortblåsta. Allt är inte som det verkar.
Jag har haft något på känn de senaste månaderna. Misstänkta blickar och ivriga viskningar har förföljt mig som mig egen skugga. Ögon, med uttryck svåra att beskriva.
Ja, det närmar sig nu. Tiden snart är inne. Spänningen i luften är påtaglig och vibrerar ut genom kylan in och i varje vrå. In i ben och in i märg. Ett surrande likt tusentals flugor samtalandes om världens alla bekymmer.
Mången gång har jag blivit lämnad av onämnd anledning. Ensam, helt plötsligt. Till en början lade jag ingen större vikt vid det. Jag antog mig vara lite seg och "efter". De må så vara att jag är seg, men det var något mer också. Något anorlunda. Ett sammanhang.
Flitiga små bin har surrat. Ja, de har surrrat ihop sig. Delat med sig av sina tankar och spunnit vidare på idéer. Aldrig inaktiva, även om det än så verkar. Det nästa är allt för dem. Det som komma skall.
De tror inte jag hör. De tror inte jag ser. Men de underskattar mig. Oo ja, de underskattar mig. Inte endast gravt heller.
De har tisslats och tasslats innan jag kommit. När jag sedan gjort entré har luften fyllts med en abrupt tystnat. Tystnad, men inte tomhet. Nej, nej.Tankarna fortsätter febrilt snurra i huvuden. Huvuden som aldrig slutar. De snurrar och de förökar sig, mångdubblas. Det går inte att undgå då de förljer varje steg jag tar.
Men jag vet. Ett och annat och allt möjligt. Jag vet.  Det som jag vet kommer jag aldrig glömma och vare sig de förstår det eller ej så vet jag.
Ett enda litet svagt snedsteg och de slår till. MInsta lilla spricka i muren och... och...ja.
Trotts att alla odds står emot mig och hela världen tycks ha vänt mig ryggen står jag ännu. Jag tänker inte ge vika. Tänker inte ge upp. Aldrig.
THEY'LL NEVER GET MY AXE!!!

Jag kan höra dem. Klart och tydligt. De viskar i hörnen. Det viskas om mig. Från alla håll hör jag dem. De tycks växa sig starkare. Fler och fler. Måste få bort dem. Bort... Nu.
De tittar mig. Deras hånande blickar som bränner svarta hål i min rygg. Måste bort innan....

De är här.

Ja, vad har jag gjort idag då? Jo, jag har dragit på mig ett ton med kläder och masat mig ut i kylan för att knacka dörr. Termometern visade -23°C men i vinden och snöfallet måste det varit minst -35ºC. Jag har pinat min kropp i nordanvinden, som trots alla lager av ull och fleece lyckats kyla mig ända in i märgen. Jag har vadat genom snö, kilometer efter kilometer på de oplogade vägarna utan att träffa på en enda levande varelse. Jag har stretat från hus till hus, blottat mitt svidande röda tryne för folk, bönat och bett om att de ska vara barmhärtiga och sponsra en vilsen liten själ och möjligtvis låta mig få värma mina förfrusna extremiteter. Jag har vandrat de ödlsiga vägarna utan den minsta förnimmelse till solsken och med endast frostiga björkar och snötyngda tallar till sällskap. Efter att mitt väsen varit på gränsen till att förtvivla och jag inte tycktes finna någon annan utväg än att bara lägga mig ned och låta mig uppslukas av det vita, kalla intet, lyckades jag slutligen hitta hem. Allt detta gjorde jag med målet att en dag kunna lämna detta frusna helvette, om än bara för en dag.

Med andra ord har jag sålt kaffe, te och kryddor för över 900 rikstaler. Vågen?

fråga: Hur låter Jennifer när en Lindorchokladbit cuttar henne i tandköttet?
svar:                   -Eeuuw (med en kvidande röst som om frampressat av ett ynkligt jävla kattskrälle)

Det tog mig dryga kvarten att återhämta mig från den persen. Humoristiskt värre, men vad kan man förvänta sig av en Kalixbo med 48 hål/socka(bokstavligen)?

By the way, Jennifers lägenhet och jag, ja, vi är ju inte de bästa av vänner... Ända sedan jag anklagade hennes brandvarnare för att ha en inneboende tomte och hennes klocka för att dölja ett hemligt rum har det bara blivit värre och värre. Dessutom spillde jag ut stearin över hela golvet och frysen samma natt. De flesta elektriska apparater innanför hennes väggar gillar att ge mig stötar och chocker och idag upptäckte jag att hennes matta också är rätt så illvillig efter att den fått mig att dunsa ner i golvet, twice. Den är stor, vit och hårig så det skulle inte förvåna mig om det fanns en gnutta liv/fri vilja i den. Med liv menar jag inte kvalster, för det är ju ganska uppenbart att det finns, utan riktigt, typ djuriskt liv.

En annan gång i hennes kära lilla lägenhet när Jennifer står och mixar smoothies och jag sitter i soffan hör jag ett dovt poff från "köket" och tv:n slocknar. Efter att jag flugit upp ur soffan som skjuten ur en kanon, ser jag ett moln av svart rök bolma upp från stavmixern som Jennifer släppt ner i vasken i ren förskräckelse. Doften som möter mig är en blandning av bränd plast och sur smoothie. Till råga på allt råkade Jennifer putta till ett glas så att det for i golvet och splittrades i tusentals bitar när hon slängde sig undan katastrofen med rädsla för sitt liv. (hennes ansiktsuttryck var värt guld...!)
Efter att chocken lagt sig listade vi ut att anledningen till at tv:n slocknat var att proppen hade gått. Efter att jag gjort några försök av experimentellt mixtrande i proppskåpet konstaterade vi vart varje propp ledde och att hon heller inte hade nåra extra proppar till godo. 
Men det lustiga med det hela var nog att jag samma dag hade berömt Jennifers stavmixer för att den var så tystgående och t.o.m. avundats henne en aning. Egentligen var det ju bara Jennifer som förlorade på hela händelsen eftersom det var hennes stavmixer och det var hon som fick den mindre goda, icke färdigmixade smoothien. Lukten som dröjde sig kvar i lägenheten var kanske inte heller den mest behagliga.
Jag måste säga att ironin i det hela är alldeles fantastisk!
                                                                                                              (OBS! Risk för överdramatisering)