Idag skulle jag ju med tåget från Gällivare till Boden och jag var tvungen att vakna kl 5.30. OMG! Amanda, nu förstår jag hur du har det varje dag. Varje dag! Jag förstår inte hur du orkar! Hang in there buddy...

Ja, men tåget gick 7.08 från Gällivare och som alla andra måndagamorgnar så var det mycket folk. Jag hade bokat en fönster plats i vagn 64, plats 31 för att vara exakt. Bredvid mig hade en kvinna i 30-årsåldern bokat en plats. Vi skulle alltså vara grannar i de kommande två timmarna som jag skulle spenderade på tåget. Där satt vi då i godan ro och väntade på att konduktören skulle kolla våra biljetter. Jag hade inget att göra, så jag ögnade igenom folket som satt omkring oss, just for funzies. Det var det vanliga; en mamma med unge, några medelålders män, någon gamling och tyvärr ingen yngre människa som var värd besväret att titta på.

När jag tittat genom mig alla var det bara min granne kvar, så jag slängde en blick på henne också. Hon märkte detta och innan jag han rikta om blicken tittade hon tillbaka på mig och log ett strålande leende. Hon log.
Hon hade ingen direkt anledning till det. Jag hade inte sagt något snällt till henne eller gjort något, men ändå log hon mot mig. Det var inte ett av de där fejkade leendena som man stöter på varje dag som inte betyder något. Det var inte ett artigt leende som man ger någon som just hjälpt en med något. Nej, det var något annat. Jag blev så fashinerad av hennes reaktion att stirrade på henne i någon sekund innan jag kom på mig själv och vände ner blicken.

Min första reaktion var; AAAAAAH!! Jag menar, en människa som smilar mot en annan människa helt oprovoserat. Vad för sorts sjuk hjärna måste gömma sig bakom det pannbenet?!! Men, när jag tänkte efter så var det inget psycho-leende jag just bevittnat. Det var bara ett "riktigt" leende. Ett vanligt leende. Ett leende utan varken anledning eller baktanke. Efter ett tag tar hon fram en bok och en penna. Jag sneglade lite diskret åt höger för att se vad det var för bok och vad får jag se? Jo, en engelskspråkig fysikbok. Jag kände genast en samhörighet med denna kvinna som precis som jag måste streta igenom fysikens lagar på engelska. Detta funderade jag på tills jag somnade in av det sövande skumpandet från rälsen.

Jag vaknade sedan av konduktörens röst som konstaterade att nästa hållplats var Boden. Yrvaken och blev lite smått stressad slängde jag en blick mot min granne igen och vad fick jag se? Jo, det där leendet igen. Hon frågade om jag skulle av här och jag svarade "ja". Hon reste sig genast upp och lät mig gå förbi obehindrat. Jag lyckades pressa fram ett litet "tack" och skyndade sedan iväg mot en av utgångarna med alla väskor.
 
På vägen hem från tågstationen blev jag lite överväldigad. Solen sken och värmde. Asfalten hade smällt fram och gjorde att min hjulväska rullade på obehindrat. Fåglar kvittrade. Jag kunde inte hindra vårkänslorna. Det gick inte. Men ändå, är inte mars lite väl tidigt?

Det har harit en bra dag idag. Faktiskt. Ett ärligt leende av en främling, det är inte något man upplever varje dag inte. Tack, du kvinna på tåget! You made my day! Jag lyckades till och me bryta mig ur gråskalan i dagens outfit. Mina damer och herrar; en lila kofta! Jag menar det. Lila. (inte ens blå...)

Progress, ey?