Fysikprovet var det enda man gjorde i skolan idag. Lektionerna sinar och inte klagas det. Det blev endast två verum drickyoughurt till middag. Jag har suttit och pluggat på biologin i någon timme men avnjuter just nu ett efterlängtat uppehåll. Fötterna sitter jag och värmer på datorladdaren. Det är väldigt tyst. Det enda jag hör är fläktens dova surr. Tiden står som still. Jag hade lika gjärna kunnat vara ute i rymden, svävandes i en liten rymdkapsel, helt ensam. Isolerad från omvärlden. Det lustiga med mig är kanske att jag inte har något emot det. Inte alls. Tvärt om har jag en väldigt harmonisk känsla inom mig. Jag har ryst mer än en gång av belåtenhet den senaste minuten. Vad är det för fel på ensamhet egentligen?

Detta kanske är effecten av att jag har varit så sällskapssjuk de senaste veckorna. Jag har fantastiskt nog hunnit umgås med folk. Snarare tagit mig tid, även om den kanske inte riktigt funnitsdär. Där satt frysen igång att kurra lite belåtet. Min kära frys. Min kära lägenhet. Jag kommer sannerligen sakna allt detta under sommarmånaderna i Dokkas. Jag är inte riktigt säker på hur jag ska kunna återvänja mig vid allt folk som skriker och skitar ner. Ibland har jag hållit på att bli galen på packet när jag varit hemma över en helg. Bara en helg. Tänk dig då en, sisådär 10 veckor. Där kom en rysning som inte var av belåtenhet.

Men det är klart, nå saknar man ju dem när man är borta. Till en viss del. Hunden är ju ett undantag förstås. Honom saknar jag så fort jag hör jycket vägg i vägg gny och gnälla, och det kan jag säga, det är inte sällan. Sen har man ju de kära vännerna av släktet Larsson som man är med allt för sällan. Det ska du ju bli ändring på i sommar i alla fall.

Hur mycket kommer jag inte sakna alla jävlar här i Boden då? Min gissning är: Mycket. Very much. Jag blir lite vemodig när jag tänker på det faktiskt. Som jag har sagt redan, X antal gånger kommer jag nog att börja böla av den anledningen någongång här framöver.  Kankse offentligt, vem vet... Det är någonting med mig och avsked.

Jag har bestämt mig för att ta vara på dessa sista 5 skoldagar som jag har kvar så mycket som det bara går. Usch vad jag har blivit blödig. Jag känner knappt igen mig själv. Humöret är är på nu förstår jag mig inte ens själv på. Stackare som måste genomlida detta flum. Men vad ska jag säga? Jag är i alla fall tillbaka med mina vägginlägg.