Eftersom Sverige förlorade mot Frankrike i semifinalen i handbolls-VM blev jag på dåligt humör och bestämde mig för att börja på min kemilabbrapport. I know. It doesn't make any sence to me either, but here I sit writing on it so... what ever. Jag hittade en liten intressant sida som jag tyckte verkade bra nu så här när man ska skriva sina allra sista labbrapporter på IB och kanske vill försöka toppa betygen på dem. Detta blir den näst sista kemirapporten, ever. Ever. Mina händer har fortfarande lite rostspår på sig efter torsdagens febrila användande av järnnitratlösning. Yey.

When I am a Baddarfly....

Fem dagar i Stockholm gjorde mig gott. Att åka nattåg gjorde däremot inte det. Vi gjorde en hel massa; besökte fem muséer, stand-up, teater, bio och SHOPPADE. Det gick, ehm, en del pengar. Men det bästa var när jag ringde mitt saldo idag och upptäckte att min lön från Adecco hade kommit. Flyt skulle jag vilja kalla det. Men de kronorna åker in på sparkontot där med basta. Jag har faktiskt inte ens bara shoppat upp mina två 14-timmarspass från i julas. That we like.

Bokade just en resa till Stockholm från tisdag till söndag! Mumsigt värre.

Jag har suttit och läst igenom några gamla uppgifter och uppsatser som vi fick i ettan och tvåan och jag måste säga att pjäsen som vi skrev i ettan var ganska snajsig. Den borde spelas upp någon gång. Humor på hög nivå, må jag säga... Ja. Man kanske ska försöka sig på att sova men det känns lite avlägset.

Sista dagen av lovet var detta. En fin avslutning blev det med sushimiddag med fem härliga små flickor. Eftersom jag sov till tolv idag känner jag mig inte optimistiskt inställd till att somna innan tolv. Därför ska jag göra allt som jag inte, ehrm... hunnit under lovet tills jag blir trött. Det blir att läsa "Remains of the day" tror jag. Något mer kan jag inte kräva av mina hjärnceller. De måste få en mjukstart så att de inte smälter bort helt och hållet direkt.

Anledningen till att jag sov så länge var att jag inte kunde somna natten innan. Jag kunde inte sluta skriva ner alla tankar, rim och annat jox som flög omkring innanför pannbenet på mig. Det är ju perfekt när man faktiskt vill sova. Alltid på natten också! Jag är ett nattdjur. Aah.

Jag drömde en riktig zombiedröm förra natten. Och då menar jag en RIKTIG en.

Det var ett virus som fick folk överallt att bli människoätande zombies med blekta ögon. Sönderslitna kläder, hasande gång och vidöppna gap - de var överallt. Jag var med flera från början, jag kommer inte ihåg vilka de var, men jag har en känsla av att Martin Wiklund var en av dem. De blev alla infekterade, en efter en och det enda jag kunde göra var att springa, hoppa och klättra med muskler och ben utav bly. Jag kommer ihåg hur jag flåsade och hur hemsk tanken på att bli smittad var. Jag hade inga vapen, som jag vanligtvis brukar ha i sådana här drömmar (oftast svärd av olika slag); bara en ryggsäck med något viktigt i. Vad det var i den kommer jag inte heller ihåg. Det enda man kunde höra var de få friskas skrin och de besmittades omänskliga vrål och slafsande. Det var mitt på ljusa dagen. Det var verkligt. Jag sprang genom korridorer och rum, slängde mig ut genom fönster och dörrar och alltid med någon efter mig. Över gator, vägar, parkeringar och gräsmattor. De såg mig och tog upp jakten tills de ledsnade och en ny fick syn på mig. Att veta att jag kanske redan var smittad var nästan det värsta. Det fanns ingenstans att gömma sig. Ingenstans att ta vägen. Jag kunde bara fortsätta springa och försöka ta mig bort ifrån den besmittade civilisationen. Jag kommer ihåg en älv och skogen bortanför den. Det var min plan att ta mig dit, men den var så längt borta. De var så många betongberg att ta sig över.

Känslan som pumpades genom min kropp när jag vaknade ur drömmen där vid fyratiden var vidrig. Instängd och panikslaget rädd. Handflatorna av deras utsräckta händer, smutsiga, blodiga, fastetsade på min näthinna. Tårögd och kallsvettig låg jag i mörkret. Jag nådde aldrig till älven och skogen bortom den.

Det här var något av de värsta jag drömt.

Jag sitter för tillfället och njuter av en ljuvlig minestrone och sneglar lite halvt förgrymmat på termometern. - 23.3 grade Celsius. Hurray! Damn you stupid Weather Gods... Jag försökte fara ut ocvh springa en tur förra veckan när det var - 28 och ja... jag var tvungan att vända när jag hade tappat all känsel kinderna; det var efter ungefär 200 meter. Det har inte blivit så mycket motion under detta lov, nej. I måndags inventerade jag dock 14 timmar på Dollar Store och allt stående måste väll bränt några kalorier, men det är ju ingen större bedrift. Men jag har inte ätit något godis eller liknande sen nyårsafton i alla fall så det kanske jämnar ut kaloriimporten och exporten lite grann. Jag stor jag ska fortsätta på den sockerreducerade vägen. Jag vet ju att det är bra, men vi har en chokladkaka med 70% kakao i kylen... Nej! Den kan jag klara mig utan. I don't need you! Vad vi också har är vindruvor och det är ju faktiskt godare... ibland.

Hmmm. Vad har jag mer att rapportera från Dokkas djupa skogar? Sockförsäljningen går dåligt. Riktigt dåligt. Vi kanske kommer få en liten valp från Bamse nu i sommar! Åh, vad jag längtar efter en liten, dunig, knubbig, liten sötsak! ^^ Jag blir rörd bara av att tänka på det! Något mer? Nja. Jag fick en symaskin i julklapp. Detta innebär att jag kan sy min studentklänning och även eventuell balklänning själv. Detta gillas!

Nu ska jag nog ta mig en liten titt på min WT2:a - en 500-ordsdikt om Wuthering Heights.

Imorgon ska jag gå upp klockan 5.00 för att jag ska och jobba på Dollar Store från 6.00-20.00. Jag kan inte sova och jag kommer att vara helt döööd imorgon.