Jag drömde en riktig zombiedröm förra natten. Och då menar jag en RIKTIG en.

Det var ett virus som fick folk överallt att bli människoätande zombies med blekta ögon. Sönderslitna kläder, hasande gång och vidöppna gap - de var överallt. Jag var med flera från början, jag kommer inte ihåg vilka de var, men jag har en känsla av att Martin Wiklund var en av dem. De blev alla infekterade, en efter en och det enda jag kunde göra var att springa, hoppa och klättra med muskler och ben utav bly. Jag kommer ihåg hur jag flåsade och hur hemsk tanken på att bli smittad var. Jag hade inga vapen, som jag vanligtvis brukar ha i sådana här drömmar (oftast svärd av olika slag); bara en ryggsäck med något viktigt i. Vad det var i den kommer jag inte heller ihåg. Det enda man kunde höra var de få friskas skrin och de besmittades omänskliga vrål och slafsande. Det var mitt på ljusa dagen. Det var verkligt. Jag sprang genom korridorer och rum, slängde mig ut genom fönster och dörrar och alltid med någon efter mig. Över gator, vägar, parkeringar och gräsmattor. De såg mig och tog upp jakten tills de ledsnade och en ny fick syn på mig. Att veta att jag kanske redan var smittad var nästan det värsta. Det fanns ingenstans att gömma sig. Ingenstans att ta vägen. Jag kunde bara fortsätta springa och försöka ta mig bort ifrån den besmittade civilisationen. Jag kommer ihåg en älv och skogen bortanför den. Det var min plan att ta mig dit, men den var så längt borta. De var så många betongberg att ta sig över.

Känslan som pumpades genom min kropp när jag vaknade ur drömmen där vid fyratiden var vidrig. Instängd och panikslaget rädd. Handflatorna av deras utsräckta händer, smutsiga, blodiga, fastetsade på min näthinna. Tårögd och kallsvettig låg jag i mörkret. Jag nådde aldrig till älven och skogen bortom den.

Det här var något av de värsta jag drömt.