Fysikprovet var det enda man gjorde i skolan idag. Lektionerna sinar och inte klagas det. Det blev endast två verum drickyoughurt till middag. Jag har suttit och pluggat på biologin i någon timme men avnjuter just nu ett efterlängtat uppehåll. Fötterna sitter jag och värmer på datorladdaren. Det är väldigt tyst. Det enda jag hör är fläktens dova surr. Tiden står som still. Jag hade lika gjärna kunnat vara ute i rymden, svävandes i en liten rymdkapsel, helt ensam. Isolerad från omvärlden. Det lustiga med mig är kanske att jag inte har något emot det. Inte alls. Tvärt om har jag en väldigt harmonisk känsla inom mig. Jag har ryst mer än en gång av belåtenhet den senaste minuten. Vad är det för fel på ensamhet egentligen?

Detta kanske är effecten av att jag har varit så sällskapssjuk de senaste veckorna. Jag har fantastiskt nog hunnit umgås med folk. Snarare tagit mig tid, även om den kanske inte riktigt funnitsdär. Där satt frysen igång att kurra lite belåtet. Min kära frys. Min kära lägenhet. Jag kommer sannerligen sakna allt detta under sommarmånaderna i Dokkas. Jag är inte riktigt säker på hur jag ska kunna återvänja mig vid allt folk som skriker och skitar ner. Ibland har jag hållit på att bli galen på packet när jag varit hemma över en helg. Bara en helg. Tänk dig då en, sisådär 10 veckor. Där kom en rysning som inte var av belåtenhet.

Men det är klart, nå saknar man ju dem när man är borta. Till en viss del. Hunden är ju ett undantag förstås. Honom saknar jag så fort jag hör jycket vägg i vägg gny och gnälla, och det kan jag säga, det är inte sällan. Sen har man ju de kära vännerna av släktet Larsson som man är med allt för sällan. Det ska du ju bli ändring på i sommar i alla fall.

Hur mycket kommer jag inte sakna alla jävlar här i Boden då? Min gissning är: Mycket. Very much. Jag blir lite vemodig när jag tänker på det faktiskt. Som jag har sagt redan, X antal gånger kommer jag nog att börja böla av den anledningen någongång här framöver.  Kankse offentligt, vem vet... Det är någonting med mig och avsked.

Jag har bestämt mig för att ta vara på dessa sista 5 skoldagar som jag har kvar så mycket som det bara går. Usch vad jag har blivit blödig. Jag känner knappt igen mig själv. Humöret är är på nu förstår jag mig inte ens själv på. Stackare som måste genomlida detta flum. Men vad ska jag säga? Jag är i alla fall tillbaka med mina vägginlägg.

Carro

Dagens vinst: Twice mot Anna i kubb.
Dagens förlust: Mitt förstånd, där för en stud.
Idag borde jag ha...: Pluggat fysik och biologi.
Dagens längsta syssla: WoW-spelandet.
Dagens lunch: Överbliven fetaostsallad
Dagens svordom: Hechkapechka
Dagens dumbass: Sara
Dagens ris:  Min oerhört seega hjärna.
Dagens ros: Människan som föreslog att även lördag skulle var en helgdag.
Dagens snärt: En gummisnodd i pannan på mig själv. Inte smart.
Dagens reklamfilm:  Svenska spels reklam med låten "Happy together". Det är något med den låten.
Dagens påhitt:  Att skriva i bloggen.
Dagens replik:  Rä?
Dagens fulaste tryne: David Hasselhoff. Hurrrrrr.

Tänker på just nu: Hugh Jackman.

Sara

Dagens vinst: Inget
Dagens förlust: Inte de heller
Idag borde jag ha...: Skrivit en redovisning till SO:n och ritat på rutförstoringen. Men näe...
Dagens längsta syssla: Bastandet
Dagens lunch: Två talrikar men rabarber/jordgubbsyoughurt (egentligen smultron/jordgubb) och corn flakes.
Dagens svordom: Saadana (det två första aa:na utalas som när man rablar upp A i alfabetet)
Dagens dumbass: Anton
Dagens ris: Uncle Ben's
Dagens ros: Int vet ja.
Dagens snärt: Den jag fick av Carro på låret.
Dagens reklamfilm: Du kan sms:a eller ringa. Sms:a eller ring, fråga aanything. Sms:a eller ring! Yes!
Dagens påhitt: Int vett ja. Hitt på nå själv.
Dagens replik: "Nu blir det lite för mycket för mig och min rumpa."
Dagens fulaste tryne: Emelie får alltid den titeln, oavsett vad.

Tänker på just nu: Matthew Bellamy sjungande på en blå planet.

Min nyblonda systers kommentar till denna fantastiska video var:
-Mäh åååååh! Var det bara för ett ägg? Hade de inte kunnat göra nått bättre, som en frukost?

Dumförklaringen från min sida var väll ganska uppenbar, va?

Idag har jag gått och nynnat på "Fairytale". Det var inte direkt det jag hade tänkt mig att göra och därför är jag på klaghumör. Fast bättre är det väll att det är den enda låten som jag faktiskt kommer ihåg melodin på från ESC-finalen. Då kan man ju skylla på att det faktiskt var vinnaren... Nu är det ju sisådär en vecka sent, men nå kan man ju alltid dra till med några kommentarer om hela ståhejet kring den årliga förödjukelsen, bara för att lätta lite på hjärtat, så att säga.

Sverige sög. Äcklet skrämde livet ur de yngre barnen med sin "förföriska" blick. Sen så falskade hon ju också så kungens brillor sprack.
Norge vann, med en seriefigur som var kärat ner sig. Hans stråke gick av. Ha  Ha.
Grrrrekland skickade en vit, juckande... sak. Jag kan fortfarande inte tänka på honom utan att rysa och "uuh":a. Det var inte bara jag som blev generad av att titta på det heller. Det roliga var ju att det gick ganska bra för honom. Ibland börjar man ju undra vart vi är påväg någonstans...
Turkiet skickade som många andra länder en lättklädd tjej att uppträda. Hon kunde vaken dansa eller sjunga speciellt bra och titeln på låten var "Düm Tek Tek".
Finland. Jaa, vad ska jag säga om dem. Jag är bara en åttondels finne, och jag skämde för dem. Den bakochframvända kepan var ju verkligen grädden på moset också.
Ryssland hade ett bidrag en en tjej som... ja.. gnydde på en melodi om sin mamma. I bakgrunden såg man hennes bölande tryne åldras. Man kan ju ha gillat texten och så, men det är ju förutsatt att man ska förstå ryska. Där sprack det, liksom.
Tyskland skickade också en slibbig kille i de ultimata plagget; diskobollsbyxor. Bara sådär på slutet slängde de i en lättklädd Dita von Teese i ett försök att få mig att förlora min kryddiga middag. Nice try, men inte ens en midja på 25 centimeter i diameter kan få mig att dela med mig av min redan svalda mat.

Årets tävling var helt klart den.. konstigaste tävlingen någonsin. Techno/disko, trummor, 3 centimeterskjolar, folkmusik och färgen röd. Det var årets final. Huvva.

När jag har mycket att göra, vad gör jag då?
- Ingenting

Mina överlevnadmekanismer är åt helvete dåliga. De fungerar inte. Här sitter man, och gör absolut ingenting. Skriver blogginlägg och laddar upp bilder. Det är vad mitt intellekt kan ådstadkomma just nu. Patetiskt.

Visst, det kanske inte är någon idé att stressa sönder med allt. Då måste man bara göra om allt senare för att man har slarvat så mycket. Det är ju inte bra. Men jag känner mig inte ens stressad. Min hjärna uppfattar inte att det måste börja hända saker om jag ska hinna. Nä, den tänker lungt och sansat, men dock inte förståndigt: Nå hinner jag, det löser sig.      Baah.

När jag väl är hemma har jag all tid i världen egentligen. Det är nog det som är felet. Jag känner inte press. Jag har ett inövat tankemönster, beroende på var jag befinner mig. Just nu är mig hjärnaktiivitet ytterst låg och hjärnsubstansen känns som gröt. Seeg. Här i byn är det mestadels molnen som rör sig. Kanske en och annan moppe. Men sen är det lugnt. Så nedrans lugnt. Ingen stress. Bara andas så går det bra. När man går IB funkar det inte riktigt på samma sätt.

Därför sitter jag just nu och försöker, verkligen försöker stressa upp mig själv. Försöker att inte vara så likgiltig till allt. Försöker få mig att tänka på allt som kan gå fel om jag inte börjar göra något. Jag fokuserar på att tänka på hur lat jag är och hur frustrerad jag kommer vara imorgon för att jag varit just lat idag. Idag när jag hade tid. Hur skruvat är inte det? Jag blir typ stressad av att inte stressa, fast ändå inte. Det roliga är att det inte funkar.   Åter igen: Patetiskt.